På DN debatt igår fanns en intressant artikel. För er som inte orkar läsa så handlar den, som oftast när kristna intressegrupperingar i samhället ska uttala sig, om det viktiga i äktenskapets bevarande. Det finns tydligen väldiga hot mot äktenskapet mellan MAN och KVINNA och få är de dugliga förkämparna. Är det inte skiljsmässor så är det den horribla idén om att människor som älskar någon av samma könstillhörighet också skulle vilja välsignas i kyrkan.

Om jag minns min Focault rätt så menade han att äktenskapet och monogamin skapades för att kunna kontrollera människor. En familjeenhet på två vuxna och x antal barn var lättare att sätta i beroendeställning till de styrande (kyrka/stat) än ett kollektiv som tillsammans försörjde barn och gamla. Ergo monogami.

Jag gillar kristna människor. Dom fascinerar mig. Jag tar ofta Vakttornet och Vakna! vid tunnelbanan (de är utmärkt toalettlektyr vid långsittningar), jag läser ofta tidningen Dagen på nätet och kollar videos på Godtube.

Det är kombinationen av åsnelik envishet och dumlycklig sällhet som fascinerar mig. Jag försöker verkligen, men jag kan inte förstå. Kanske lider jag av vad Freud kanske skulle ha kallat "Kristusavund".

För övrigt tror jag inte något barn överhuvudtaget mår bra av att leva med två föräldrar som inte älskar varandra och "håller ihop" för barnens skull. Barn förstår nämligen mer än vad man tror. Och tenderar dessutom att lägga skulden på sig själva, vilket kostar stora pengar i terapi senare i livet. Ett första steg kan ju alltid att försöka att prata med barnen och försöka förklara varför föräldrarna bråkar.

Och inte lägga så enorm ångestladdad vikt på "TILLS DÖDEN SKILJER VÅRA HETEROSEXUELLA MONOGAMA SORRY ARSES ÅT".

Kärlek kräver lite mer än så. Synd och skuld är myter. Eller konstruktioner.

Välj själv.

Nu ska jag sippa på min spritzer och lyssna på bluegrasss.

Om man tycker jag ser ut som en psykopatisk svartrockare på min presentationsbild så har man rätt i sak. Jag drog långt på contrast i photoshop. Det ska passa bloggens titel. Jag är dock inte en psykopatisk svartrockare. Jag gillar inte svartrock överhuvudtaget.

Jag gillar det här. Bättre så?

Innan den här sommaren började hade jag kommit igång med att träna minst två gånger i veckan, jag var socker och nikotinfri och levde helt sjukt hälsosamt. Bara fiber och fullkorn. Det enda jag ibland unnade mig var ett glas vitt på fredagskvällen.

Detta har ju såklart fullständigt havererat nu under sommaren. Jag är tillbaka i gamla godisvanor (jag impulsköper massor av godis) äter chips och det enda glas vinet på fredagskvällen är något fler och utspridda på alla veckans dagar. Aftonbladet varnar naturligtvis. Det gör dom varje sommar. Ingen bryr sig. Vi har ju semester va fan! 

Men så får det vara. Det är okej. Jag klappar mig själv på ryggen och påminner mig själv om att det efter fjällenveckan ska det tamejfan detoxas.

Fram till dess sitter jag hemma med polly cappuccino mint. Det verkade vara en grym idé när jag köpte påsen. Men det var bara de mörka plupparna med mintsmak som var goda, cappuccinoplupparna var extrem-äckliga. Detta ledde till ett selektivt utplockande och uppätande av mintplupparna. Kvar finns nu bara de äckliga. Vi får se vad som händer när godissuget sätter in om jag martyrar i mig dem. En efter en...

Caroline länkade till det här tjusiga evenemanget. Det var verkligen dagens stora WTF???

Det är så, varje gång jag tror att vi kommit någonstans så får jag nåt sånt här uppkört i röven. Emmeline och de andra som dog och hungerstrekjade och slogs för kvinnors rättigheter skulle gett upp och gått hem. Vem vill kämpa för sånt här crap?

Nedan lite bilder från när det begav sig.

Jag har inte fått nåt vettigt gjort idag. Om man inte räknar liggandet i hängmattan läsandes Buffy the vampire slayer roleplaying game.

Det kan ju låta urskönt (och det var det också ett tag när solen låg på), men faktum är att jag är så uttråkad att jag håller på att krypa ur mitt skinn. 

När man jobbar eller pluggar så kan den här tillvaron (inget jobb, inget plugg) verka som ett paradis, men efter två månader så lovar jag att ALLA längtar tillbaka till vad det var de lämnade innan, även om det bara var ett skitjobb. Det är känslan av sammanhang som jag saknar. Det är klart att jag kan umgås med andra människor, men inte varje dag, inte varje minut. Mesta delen av tiden måste jag ändå ta hand om alldeles själv. Och jag har svårt att vara kreativ med min tid ensam. Det finns liksom ingen kraft till att ens börja. Jag skulle aldrig kunna bli en av de där solitära konstnärstyperna som trivs bäst på egen kammare och skriver långa romaner. Det uppäckte jag redan som 20-åring. Nä, jag behöver andra kreativa människor i rörelse, antingen att samarbeta med eller bara arbetande i samma rum.

Saker jag borde göra på min lediga tid:

Träna (simma, spinna eller vardagscykla)

Läsa skollitteratur och skriva om den

Skriva på min föreställning

Saker jag gör:

Slösurfar, youtubesurfar

spelar alfapet på nätet

läser rollspelsböcker

badar

gör kaffemilkshake

suckar

har ångest

Det ska bli sjukt skönt att skolan snart startar. Och att jag innan det ska hinna festa loss på Priden, åka till fjällen och DJ:a. 

Det är inte lätt att förstå den här bloggens titel om man inte är en övertygad "Buffy the vampire slayer"- nörd. Det är en replik som Willow (eller snarare hennes onda dubbelgångare) först yttrar i episoden "The wish". 

Det är också det tillståndet som jag befinner mig i denna sommar när den här bloggen startas. Jag är mest hemma och vilar mina fötter, och har inte så mycket att göra annat än att spela betapet och ladda ner gamla säsonger av Project Runway. Jag är sjukt uttråkad. Men det är okej, det varar inte för evigt. Snart börjar skolan igen och då kommer det bli full rulle igen. Då kommer jag antagligen klaga på det också.  

Och när uttråkningen blir för stor så tittar jag på favvoavsnitt av BTVS. Det gör mig lyckligare.  

Att starta en blogg är lite som att sluta röka. Ett gammalt känt tips är ju att berätta för alla man känner att: nu slutar jag röka. Tanken är att den sociala pressen och skammen om man misslyckas ska uppväga suget efter giftet.

Och om man inte klarar det får man rätteligen stå ut med omgivningens dömande blickar.

Jag har gjort flera försök att ha en blogg. Tanken på det är så...tillfredställande. Att få komma till tals, liksom. Att skriva smarta nutidsrelaterade popkulturella drapor, hylla det som enligt mig behöver hyllas, dissa det som behöver dissas.

Så jag har talat om för alla att jag startat en blogg, och sen stått där med skammen. Kommer sällan längre än tv, tre inlägg. 

Vi får se hur det går den här gången.