Tillbaka efter en vecka i fjällen. Det har varit fantastiskt. Dåligt väder, men sköna häng och gott vin, kalla bad och en underbart livsfarlig turritt med galna hästar och mycket galopp. 

Den enda nackdelen har varit min mörkerrädsla. Jag var sällan mörkrädd som barn, men nu i vuxen ålder händer det oftare och oftare. Jag tror att det för min del handlar om att jag har saker att förlora, vilket gör skräcken mer på riktigt, även om jag är rädd för saker som inte är realistiska - zombies, yxmördare, hämndlystna spöken (you name it) .

För två år sedan när jag var uppe i fjällen med mina föräldrar och då kom jag på hur jobbigt och tungt det är att vara mörkrädd som vuxen. När man är barn så hjälper det alltid att krypa ner hos föräldrarna och somna tryggt vetande att de ska skydda en från allt ont. Som vuxen så förstår jag i min skräck att mina föräldrar inte kan skydda mig. Skulle det komma zombies till fjällstugan är det inte säker att de skulle förstå att inte öppna dörren när det låter DUNS utanför eller tysta hundarna när de skäller osv. 

I år i fjällen har jag varit mycket mörkrädd. HerrD har varit förstående med varierande grad av engagemang. Eftersom jag tycker att det är sjukt pinsamt att jag är så skraj så har jag varit lite smygig med att väcka honom när det varit som värst. Ett trick är att lägga sig på hans bröst eller rygg och lyssna på hjärtslagen tills han vaknar. Eller väcka honom för att han snarkar. HerrD kan ibland vara lite cranky när han blir väckt, oftast är han väldigt förstående och kramar om mig tills jag inte är rädd längre, men ibland är det sjukt jobbigt med en rädd flickvän. 

När jag för tredje natten i rad inte kan sova för att jag tänker på läskiga saker och lägger handen på HerrD:s rygg (han snarkar) så vaknar han till och frågar om jag inte heller kan sova. Själv har han legat vaken jättelänge påstår han. Jag påpekar att han nyss drog timmerstockar. Det blir en diskussion. Tillslut säger han:

Det var inte mina snarkningar du hörde, det var ljudet av de döda barnen i myren när de knackar på fönstret. 

Jag blir helt kall. Säger något om att det var sjukt taskigt att säga så till någon som är mörkrädd. Han vänder sig om och somnar om. Jag ligger vaken i mörkret. Lyssnar. Dagern ljusnar utanför.  

Dagen efter vi diskuterar det här så visar det sig att HerrD inte minns den här diskussionen och absolut inte uttalande om barnen i myren. Det var något han hade tänkt på (som: gud vad tasktigt att säga så till A-K när hon är rädd) men absolut inte tänkt säga.  

Nu är jag tillbaka i civilisationen igen. Och förhoppningsvis slipper jag fler vaknätter och mardrömmar. Så att både jag och HerrD kan sova lugnt.  

Jag håller just nu på med att måla en slags självbiografi i vattenfärg. Det är som en liten serie. Jag har fotat några av bilderna med min mobilkamera. De är lite suddiga, men håll till godo. Det handlar ganska mycket om hur man fostras in i sitt genus. Hur både vuxna och barn kämpade väldigt hårt för att passa in en i dee två grupper som fanns (finns): Pojke. Och Flicka. Och hur svårt det var för mig att förstå reglerna. Det var först lite senare jag började fatta och försökte göra om mig själv för att få passa in. Det funkade så där så klart. De tre bildena berättar om vad flickor (bland mycket annat) inte fick göra. Jag gjorde naturligtvis alla fel och sanktionerades därefter. Mer om det nån annan gång.

Texten på bilderna i ordning:

1. "Flickor fick inte fisa"

2. Det var också uppenbart att det var någonslags skillnad på flickor och pojkar."

3."Flickor fick inte visa underkläderna"

I en vecka! Det ska bli så grymt skönt.

Läsa Fantomen från 80-talet, laga pasta med tomatsås på gasolspisen. Stänga av mobiletelefonen. Bada i 7-gradigt vatten. Dricka lådvin. Hugga ved. Gå på tur (om fötterna håller).

Vad är detta? frågar sig Aftonbladet. Ett odjur? En utomgjording? En bluff?

Nej säger jag, det är en Griffin!