Jag har inte fått nåt vettigt gjort idag. Om man inte räknar liggandet i hängmattan läsandes Buffy the vampire slayer roleplaying game.

Det kan ju låta urskönt (och det var det också ett tag när solen låg på), men faktum är att jag är så uttråkad att jag håller på att krypa ur mitt skinn. 

När man jobbar eller pluggar så kan den här tillvaron (inget jobb, inget plugg) verka som ett paradis, men efter två månader så lovar jag att ALLA längtar tillbaka till vad det var de lämnade innan, även om det bara var ett skitjobb. Det är känslan av sammanhang som jag saknar. Det är klart att jag kan umgås med andra människor, men inte varje dag, inte varje minut. Mesta delen av tiden måste jag ändå ta hand om alldeles själv. Och jag har svårt att vara kreativ med min tid ensam. Det finns liksom ingen kraft till att ens börja. Jag skulle aldrig kunna bli en av de där solitära konstnärstyperna som trivs bäst på egen kammare och skriver långa romaner. Det uppäckte jag redan som 20-åring. Nä, jag behöver andra kreativa människor i rörelse, antingen att samarbeta med eller bara arbetande i samma rum.

Saker jag borde göra på min lediga tid:

Träna (simma, spinna eller vardagscykla)

Läsa skollitteratur och skriva om den

Skriva på min föreställning

Saker jag gör:

Slösurfar, youtubesurfar

spelar alfapet på nätet

läser rollspelsböcker

badar

gör kaffemilkshake

suckar

har ångest

Det ska bli sjukt skönt att skolan snart startar. Och att jag innan det ska hinna festa loss på Priden, åka till fjällen och DJ:a. 

Det är inte lätt att förstå den här bloggens titel om man inte är en övertygad "Buffy the vampire slayer"- nörd. Det är en replik som Willow (eller snarare hennes onda dubbelgångare) först yttrar i episoden "The wish". 

Det är också det tillståndet som jag befinner mig i denna sommar när den här bloggen startas. Jag är mest hemma och vilar mina fötter, och har inte så mycket att göra annat än att spela betapet och ladda ner gamla säsonger av Project Runway. Jag är sjukt uttråkad. Men det är okej, det varar inte för evigt. Snart börjar skolan igen och då kommer det bli full rulle igen. Då kommer jag antagligen klaga på det också.  

Och när uttråkningen blir för stor så tittar jag på favvoavsnitt av BTVS. Det gör mig lyckligare.  

Att starta en blogg är lite som att sluta röka. Ett gammalt känt tips är ju att berätta för alla man känner att: nu slutar jag röka. Tanken är att den sociala pressen och skammen om man misslyckas ska uppväga suget efter giftet.

Och om man inte klarar det får man rätteligen stå ut med omgivningens dömande blickar.

Jag har gjort flera försök att ha en blogg. Tanken på det är så...tillfredställande. Att få komma till tals, liksom. Att skriva smarta nutidsrelaterade popkulturella drapor, hylla det som enligt mig behöver hyllas, dissa det som behöver dissas.

Så jag har talat om för alla att jag startat en blogg, och sen stått där med skammen. Kommer sällan längre än tv, tre inlägg. 

Vi får se hur det går den här gången.