På DN debatt igår fanns en intressant artikel. För er som inte orkar läsa så handlar den, som oftast när kristna intressegrupperingar i samhället ska uttala sig, om det viktiga i äktenskapets bevarande. Det finns tydligen väldiga hot mot äktenskapet mellan MAN och KVINNA och få är de dugliga förkämparna. Är det inte skiljsmässor så är det den horribla idén om att människor som älskar någon av samma könstillhörighet också skulle vilja välsignas i kyrkan.

Om jag minns min Focault rätt så menade han att äktenskapet och monogamin skapades för att kunna kontrollera människor. En familjeenhet på två vuxna och x antal barn var lättare att sätta i beroendeställning till de styrande (kyrka/stat) än ett kollektiv som tillsammans försörjde barn och gamla. Ergo monogami.

Jag gillar kristna människor. Dom fascinerar mig. Jag tar ofta Vakttornet och Vakna! vid tunnelbanan (de är utmärkt toalettlektyr vid långsittningar), jag läser ofta tidningen Dagen på nätet och kollar videos på Godtube.

Det är kombinationen av åsnelik envishet och dumlycklig sällhet som fascinerar mig. Jag försöker verkligen, men jag kan inte förstå. Kanske lider jag av vad Freud kanske skulle ha kallat "Kristusavund".

För övrigt tror jag inte något barn överhuvudtaget mår bra av att leva med två föräldrar som inte älskar varandra och "håller ihop" för barnens skull. Barn förstår nämligen mer än vad man tror. Och tenderar dessutom att lägga skulden på sig själva, vilket kostar stora pengar i terapi senare i livet. Ett första steg kan ju alltid att försöka att prata med barnen och försöka förklara varför föräldrarna bråkar.

Och inte lägga så enorm ångestladdad vikt på "TILLS DÖDEN SKILJER VÅRA HETEROSEXUELLA MONOGAMA SORRY ARSES ÅT".

Kärlek kräver lite mer än så. Synd och skuld är myter. Eller konstruktioner.

Välj själv.

Nu ska jag sippa på min spritzer och lyssna på bluegrasss.

Om man tycker jag ser ut som en psykopatisk svartrockare på min presentationsbild så har man rätt i sak. Jag drog långt på contrast i photoshop. Det ska passa bloggens titel. Jag är dock inte en psykopatisk svartrockare. Jag gillar inte svartrock överhuvudtaget.

Jag gillar det här. Bättre så?

Innan den här sommaren började hade jag kommit igång med att träna minst två gånger i veckan, jag var socker och nikotinfri och levde helt sjukt hälsosamt. Bara fiber och fullkorn. Det enda jag ibland unnade mig var ett glas vitt på fredagskvällen.

Detta har ju såklart fullständigt havererat nu under sommaren. Jag är tillbaka i gamla godisvanor (jag impulsköper massor av godis) äter chips och det enda glas vinet på fredagskvällen är något fler och utspridda på alla veckans dagar. Aftonbladet varnar naturligtvis. Det gör dom varje sommar. Ingen bryr sig. Vi har ju semester va fan! 

Men så får det vara. Det är okej. Jag klappar mig själv på ryggen och påminner mig själv om att det efter fjällenveckan ska det tamejfan detoxas.

Fram till dess sitter jag hemma med polly cappuccino mint. Det verkade vara en grym idé när jag köpte påsen. Men det var bara de mörka plupparna med mintsmak som var goda, cappuccinoplupparna var extrem-äckliga. Detta ledde till ett selektivt utplockande och uppätande av mintplupparna. Kvar finns nu bara de äckliga. Vi får se vad som händer när godissuget sätter in om jag martyrar i mig dem. En efter en...